zen och konsten att rosta kaffi

njae, zen och zen, men det lät så herrigelt koolt på ett pirsigt sätt!
Ett bra sätt att hålla sig med färskt kaffi är att rosta själv, lämpligen ett par veckors åtgång per gång. Detta för att kaffet hålls ultraläckert ÿberfärskt i ett par veckor, sen börjar det försämras. Det är iofs ok ännu åtskilliga månader, men varför nöja sig med ok om man en gång tar sig an rostaset? Ikväll rostade jag två kilo (-> 1650 g rostat, givårtejk), vilket är mer än mina vanliga 1-1,5 kg, och drack dessutom tre espressi, så nu är jag hög som en husbil och insnöad på kaffi. Därför tänker jag fundera kring vad man behöver tänka på när man rostar hemma, och vad som är (paha) overkill. I princip har jag alltså inget emot overkill vad gäller intressen och hobbysar, så länge det inte naggar det väsentliga i kanten.

Råkaffe av hög kvalitet är nödvändigt, hemrostat skräpkaffe smakar ändå inte bättre än något som du hittar på butikshyllan. Olika sätt att rosta, från ugn till regelrätta kafferostar, går jag inte in på här. Själv använder jag en liten proffsmaskin, avsedd för café eller som testmaskin (sample roaster) på ett rosteri. Det är definitivt redikulöst overkill, men inte på ett paha sätt, tvärtimot!

Då kaffebönorna rostas uppstår i ett skede ett poppande ljud, påminnande om popkorn, detta kallas first crack (1C) och efter det kan kaffet kallas rostat, ehuru ljust. Vill man ha mörkare rost fortsätter man rostaset efter det, tills man har den färg man eftersträvar. Efter ytterligare ett tag uppstår ett skarpare ljud, second crack (2C) och speciellt långt in i det lönar det sig inte att bränna kvalitetskaffe, eftersom smaken bränns bort och enda som återstår är smak & doft från själva rostningen.
(vill man ha hårt rostat kaffe så förall del, men då är det lika bra att köpa färdigrostat eller åtminstone billigt råkaffe)

Vad jag eftersträvar är 1C inom 10 minuter och att tiden 1C-2C dras ut så att den utgör minst hälften av tiden från start till 1C, samt att böntempen inte sjunker under pågående rostning. Detta för att:
-om början av rostningen drar ut för länge så förefaller fruktiga, bäriga smaker att liksom avdunsta
-om rostningen skenar iväg mellan 1C och 2C så blir fylliga (choklad, nöt, karamell) smaker platta
-om tempen sjunker under rostning så blir kaffet bakat i.st.f rostat => blää :o(
Vad jag inte grubblar i, är invecklade rostprofiler, därför att jag anser att man måste rosta väldigt stora mängder för att lära sig sånt. Alltså långt mer än någon hobbykafferist nånsin riskerar. Plus att fördelarna, med virtuositet utöver grunderna-i-skick, är marginella.
(annan sak med proffs, som behöver få fram viss smakprofil för visst kaffe och lär sig trixa och fixa)
Att det här bejsika är tillräckligt verifieras av att min espresso är -och nu tar jag till i underkant för att kompensera eventuell partiskhet- mycket mycket mycket bättre än något annat man får i jeppis med omnejd!

Det jag behöver göra är att slå av värmeelementet lite före 1C, så rostningen inte skenar iväg till 2C för hastigt, och sen elda på lite för att komma i mål i tid. Mål är för mig början av 2C (mellanmörk) jag har slutat att testa olika rostningsgrader, ljusrostat smakar ändå för surt på min tunga och alltför mörkt intresserar inte av förekommen anledning. Hålla på och gyckla med olika rostningsgrader för olika bönor faller i kategorin paha overkill. Att finslipa den här processen räcker gott och väl för en glad hemmarostare, efter >80 bätchar med nuvarande rosten lär jag mig alltjämt. Enkel bejsik profil med så få rörliga parametrar som möjligt, så man inte dråknar i konsten. Söis blir det meningsfullt på småskalig hobbynivå.

Kul är det också, så himla kul, och intressant...
...synd bara att råkaffet håller på att ta slut